Fest efterlyses?

Är det absolut bästa jag har här i världen, tillsammans med min familj!

Ville bara säga det.

Jag älskar er!

Tråkigt nog säger jag det inte tillräckligt ofta, men jag ska bättra mig! :)

Trodde jag skulle må bättre idag. Efter lite sömn. Trots allt mig det gäller. Jag visar inte utåt att jag mår skit. Men den här gången vet jag inte vad det är för fel på mig? Jag kommer inte kunna lyfta de där fejkade smile-banden. Jag känner mig verkligen helt tom.

Trodde verkligen inte att du var sån. Fast varför trodde jag det? Det är Kramfors jag lever i och du är precis som alla andra här. Det är ju bevisat nu.

Och det lustiga är att du inte ens vet att jag vet. 

Men likabra de!¨

Ska hoppa in i duschen nu o försöka se ut som en människa igen. Sen blire Birsta med Emmelie Carro, Tobbe (Emmelies kusin)..o nån fler. Och jag lovar er att jag ska försöka va bättre sällskap idag än vad jag var igår.

Bara ni inte nämner nåt,då bryter jag ihop.

Vad säger man?

Min känsla av att det var nåt som jag borde veta stämde, än en gång.

Det syrran sa om att den här historien kommer sluta i katastrof, iaf för mig..ja det stämde det också.

Ja vad säger man?

Är inte livet härligt så säg?

Not.

Ska strax iväg o träna. Sen blire till o traska bort till Emmelie. Blire till o duscha, sen lite singstar o vin med henne, hennes kusin Tobbe o nå fler grabbar. Elin o Carro o Maria lär väl dyka upp dom med. Och kanske nå fler?

Måste ju fira in påskhelgen ;)

Min mobil har som sagt kommit. Riktig nice :)

Och min Efva Attling ring är inte bortsupen som jag trodde tills för ett tag sen. Tack o lov, mitt liv är räddat :D

Nej nu ska jag sätta fart.

Glad påsk :)

Äntligen har min mobil kommit. Får hämta ut den efter 16.00 idag. Great!

Dagarna innan jag skulle flytta ifrån Luleå, och hem till Frånö igen kände jag mig väldigt lycklig. Jag var glad, och väldigt förväntansfull över att få komma hem.

Som mitt liv var då, så hade jag inte så mkt att komma hem till. Men jag kände ändå en glädje inom mig. Och jag kände på nåt sätt att jag ändå hade den där "mittpunkten" i mitt liv att komma hem till.

Hur som helst.

Dagen innan flytten hemöver skulle bli verklighet fick jag den där knepiga och kusliga känslan. Att det var nåt som jag borde veta, men ingen talat om.

Flytten hem gick bra. Att få träffa familjen och några fler som har en speciell plats inom mig var en höjdpunkt. Kramarna gav mig så mycket värme inombords, går inte att beskriva. Men så kom det jag fruktade. Det fanns nämnligen något som jag borde ha vetat. Men ingen sagt nåt. Men vad det handlade om har ingen betydelse i det jag försöker komma fram till nu. Vad jag vill komma fram till är att när jag får en sån där stark känsla så har jag oftast rätt. Och just nu har jag en känsla av att det är något som jag borde veta igen. Det skrämmer mig. Det kan gälla vad som helst, eller så är det ingenting alls. Men jag kan inte koppla bort det..

I don't want to to wait for our lives to be over,

I want to know right now what will it be.

I don't want to wait for our lives to be over,

Will it be yes or will it be sorry?